Nu petar han ner hatten över pannan
Nu greppar han munspelet
Kavajaxlarna åker upp
Nu blåser han sin allra vackraste blues
Änglarna stämmer in
De kan inte annat

När en människa går bort lämnar hon ett tomrum efter sig.
Pelle lämnar en hel atmosfär.
En sådan bildades runt honom.
Varje gång.
Man behövde ha tid, för att kunna ta till sig atmosfären. Om man inte hade tiden fick man ta sig den. Skjuta fram saker. Allt måste inte göras nu, även om stressen säger annorlunda. För att få utbyte av Pelle måste man koppla bort stressen.
Ringde han kunde det vara oklart vad ursprungliga ärendet var. Redan under tiden ringsignalerna gick fram hann han börja tänka på nya saker. Svarade man på ett sätt som skilde sig från normen, satte det också fart på associationerna. Genast var samtalet inne på något helt annat.
Om man själv var den som ringde var det samma sak. Efter ett tag hade man glömt vad man egentligen ville.
Rätt så!
Det kom ju alltid fram något intressantare.

När Pelle sa: ”Han känner du väl igen?” om någon man aldrig hört talas om lärde man sig snabbt att hålla med: ”Ja, det gör jag nog…”  
Annars bar det iväg med trådarna och till slut var man helt lost.

Jag kan väl inte säga att jag och Pelle kommunicerade regelbundet, men under vår nästan femtio år långa vänskap blev det åtskilligt med pratstunder. Och när han nu skyndar iväg så snabbt är jag glad över att det sista samtalet inträffade helt nyligen. Så glädjande då att han lät sig lik, på sitt vanligt goda humör, med livsgnistan på plats.
Innan jag tryckte på svarsikonen kollade jag klockan och konstaterade: ”Halv tre, ok, bra, då har vi 45 minuter på oss att prata innan matchen.”  (TV, Leksand hemma, slutspelet.)
Pelle berättade att han träffat min dotter Emma på apoteket i Leksand, hon jobbar där ibland, och fått reda att jag skulle vara med i en hyllning till Thore Skogman. Nu ville han berätta om när Thore en gång tog hjälp av hans far Rune Lindström. Det skulle skrivas en text om Gustav Vasa och Rune hade fått en vaxskiva på posten med Skogmans röst nynnade melodin – det gick till så på den tiden!
Behöver jag säga att det blev en mycket underhållande berättelse och att tre kvart försvann på nolltid?
Då upptäcker jag att spelarna redan är ute på isen, uppställda för någon slags ceremoni. Snart visar det sig vilken och jag bryter in:
– Dom har en tyst minut för Lars ”Nubben” Andersson!
(Sagt både som upplysning och vink: Nu börjar matchen, dags att runda av!)
Men, nej då.
Pelle hittar en tråd:
– ”Nubben”! Han spela´ ju Kurbitsmålarn i Himlaspele´. Å de gjorde Mats Ingels farfar me! (Jag hade berättat att även Mats är med i Skogmanhyllningen.)
– Jasså, verkligen? säger jag, väl medveten om att en lindströmsk Himlaspelstråd med citat och allt lätt tar… ja, en period.
– Men, du Pelle, nu blåser dom igång, nu måste jag lägga på!
Om jag bara vetat… hade jag offrat den perioden. Och resterande två också.
Nu är det för sent.

Det finns ett begrepp i musikbranschen:
Musikpoliser
Ofta musiker själva, står dom där med bister min och armarna i kors, litet vid sidan av, kristiskt bedömande vad som försiggår på scenerna.
Pelle var raka motsatsen.
Alltid redo att snarare lyfta fram de som ändå försökte.
Så var han mot oss i Rubins, uppmuntrande, stödjande. Alltsedan första Leksandsspelningen på Furuliden 1985. Det betydde mycket.
Och det där fortsatte genom åren, han var ofta med.
På skridskor och knickerbockers i Vansbro ishall 1999 när Sju varv runt jorden släpptes.
Som (flitig) besökare av vår spritfontän på krogen Lambyska Verken i Stockholm 1992 när Sex män i skor visades upp för världen.
Som tweedkostymklädd  hedersgäst i Dalhalla, när Amazonrock flyttade dit 2021, stortrivandes som bara han kunde.
I Vansbro kyrka 1995 själfullt framförande When A Man Loves A Woman för mig och Camilla på vårt bröllop. Som bara han kunde.

Tack, Pelle, för all inspiration och vänskap. För ditt glittrande briljanta musicerande, dina mustiga historier, din människokärlek. Världen blir litet tristare nu, men vi har i alla fall berättelserna kvar.

Låt oss ta
en inte nödvändigtvis tyst
minut
för en hedersman
som nu gått sitt livsvarv
vi hänger en symbolisk tröja
nånstans där på himlavalvet
Pelle Lindström står det på den